I skrivande stund är det bara tre söndagar till fastan. Igen står vi inför den stora fastan med allt vad det innebär. En väntan på påsken, en tid av stillhet och förundran i kyrkoåret. Väntan kan vara en svår sak för många: det finns en rastlös väntan som tär på en, en orolig väntan då man inte fått bud om saker. Som samhälle har vi blivit dåliga på att vänta. Då saker tar längre än vi vill är det inte långt till att bli arg och upprörd. Då saker går långsamt är det inte långt till telefonen och underhållningen tills det man väntar på blir klart. Fastan kallar oss in i en hoppfylld väntan. Det är en väntan som bygger upp, men som kräver av oss ett skifte i tänkande. En god väntan på påsken innebär att man medvetet stillar sig och inte låter de ytliga sakerna dra iväg med en. Därför är fasteperioden en verklig skatt för oss, om vi bara kan ta den till oss. Den hjälper oss vänta med värdighet och i hopp, så att vår väntan i sig själv kan bli något som bygger upp.

 

Kirjoittaessani on vain kolme sunnuntaita paastonajan alkuun. Taas ollaan kirkon ison paaston edessä. Se tarkoittaa odotusta, hiljentymisen ja hämmästelyn aikaa. Odottaminen voi olla monelle vaikeaa: on levotonta odottamista ja rauhatonta odottamista. Yhteiskuntana, meiltä puuttuu odottamisen taito. Kun asiat vievät enemmän aikaa kuin toivomme ei ole outoa jos vihastumme ja kiihdymme. Kun asiat tapahtuvat hitaasti puhelimet ja muut viihdytykset ovat aina lähellä. Paasto kutsuu meitä toivekkaaseen odottamiseen. Se on odotusta, mikä kasvattaa meitä, mutta samalla vaatii ajatusten muuttamista. Pääsiäisen odottaminen tarkoittaa tarkoituksellista hiljentymistä, ja sitä, että ei anna pinnallisten asioiden viedä mukanaan. Siksi paastonaika on meille todellinen aarre. Jos vain pystymme ottamaan sen vastaan. Siinä opimme odottamaan arvokkaasti ja toivossa, niin, että itse odotuskin on meille hyväksi.

Niklas Wallis, församlingspastor/seurakuntapastori